I en stor värld med små människor.

Nu har jag precis slagit mig ner i soffan efter dagens måsten. Skönt! Jag har alltid ogillat måndagar, men denna måndagen var något alldeles extra i den kategorin. Jag har varit omotiverad och ineffektiv på jobbet, och dem dagarna ogillar jag alltid lite extra. Att gå hem efter en arbetsdag och inte känna känslan av att ha gjort sitt yttersta och presterat 110%, så som det Egentligen ska vara när man är en lojal medarbetare. Som grädde på moset har jag idag insett hur Ensam jag helt plötsligt blivit. Min allra bästa vän på denna jord, Viktoria, som känner mig bäst av alla, och skulle göra allt för mig bor sedan ett par år tillbaka i Miami. Min äldsta och underbara vän, Sofia, som jag bott tio minuter från i kanske 12 år har sedan ett år tillbaka bott i Lund. Min Madde som jag alltid kunnat prata om Allt med och som alltid förstår hur jag känner och som alltid bjuder på ett gott skratt, har för knappt en månad sedan flyttat till Malmö, och min fina Sabina som jag delat så mycket med, och är mer lik än någon annan, flyttade för ett par dagar sedan till Norge. Så.. What's left for me? Samtidigt som jag sitter och skriver detta får jag lite dåligt samvete för att jag inte unnar dem detta fullt ut. Jag känner mig på något sätt självisk, men det är inte alls det som är meningen. Jag bara... Saknar dem. Väldigt, väldigt mycket.

Mitt i denna känslan är jag så Väldigt glad att jag har min Kärlek med stort K.

Madde, jag, Viktoria

Sabina, jag, Sofia

Kärlek, M.