Jag har funderat. Funderat lite till. Sen funderat igen. Det har liksom blivit så dem senaste dagarna. Jag har tänkt på viktiga saker, avgörande, stora saker, men också mindre, betydelselösa saker. Framför allt så har jag tänkt på de personer som har huvudrollerna i mitt liv. Jag har tänkt på hur tacksam jag faktiskt borde vara (men kanske inte alltid är...) för att just jag har turen att ha så fina och smarta människor runt omkring mig som älskar mig och bara vill mig väl. Sen har tankarna vandrat vidare till något fruktansvärt; vad skulle hända om jag skulle förlora någon av mina käraste? Hur skulle mitt liv se ut, och vem skulle jag vara? Det är ju dem som får lågan att brinna, betyder det att lågan skulle släckas helt utan dem? Som när man sätter ett glas över ett stackars värmeljus som kämpar in i det sista med att fortsätta sprida ljus och värme runt omkring sig.
Ibland måste man anstränga sig lite extra för att verkligen förtjäna det man kanske mest av allt vill ha. Att ta människor, eller saker, för givet kan vara en dödsdom. Slutet på en resa. Det gäller att tänka efter, och förstå att ingenting varar för evigt, och man måste lägga ner kraft och energi för att vinna något.
Detta inlägget blev väldigt filosofiskt och djupt, jag är medveten om det, men det kan vara bra ibland att få sig en tankeställare för att pusselbitarna ska falla på plats. Ibland behöver man ett slag i ansiktet, för att sedan kunna resa sig upp, starkare än innan.
Så tänk efter noggrant; vad är det du egentligen vill åstadkomma? Vad och vem är det du egentligen behöver?
Kärlek, M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar