Livet blir bättre.

Jag har suttit och gråtit i min soffa i en timma. Oavbrutet. Jag har känt en sorg och en smärta av medlidande och någon form av ilska. Jag har nämligen kollat på tv3:s nya program "Livet blir bättre". Denna veckan berättade sångerskan Jessica Andersson om sin uppväxt, om hur hennes alkoholiserade mamma stal barndomen ifrån henne. Det var så fruktansvärt att höra hennes smärta genom ord som kom från ett trasigt hjärta. Vad som är ännu mer fruktansvärt är att vuxna människor, som har blivit välsignade med något så vackert som fullt friska, oskuldsfulla och hjälplösa barn, bara kan kasta bort en gåva så fantastisk som gåvan i form av ett liv, medan så många människor inte Kan skaffa barn. Ju mer jag tänker på det, desto mer vrickad känns den verklighet vi idag lever i. Det finns lagar för näst intill allt vi gör i livet, varför finns det ingen lag för vem som får lov att skaffa barn och inte? Ett prov för vem som skulle bli en lämplig förälder eller inte.

Jag mår illa över hur människor "missar" att ta sitt ansvar. Sätter man ett litet liv till världen har man signerat ett livstidskontrakt på att Alltid älska, Alltid ge värme och Alltid erbjuda en trygg famn. Livet ut.